Min utmattningsresa har både varit och är en kamp mot utmattning men också en kamp mot autoimmunitet, svåra magproblem, ibs, blodbrist, järnbrist, b12 brist, huvudvärk (migrän), hjärtklappning, ångest, depression, en extrem trötthet (från början sovde jag ca 15 timmar per dygn uppdelat på 3 gånger), hjärntrötthet, tappat mängder av hår, ledvärk, inte kunnat anstränga mig fysiskt (inte ens klarat av att promenera längre än till och från bilen), yrsel och så så mycket mer etc. Haft sån hjärtklappning vissa dagar samt domningar i armar och yrsel samt kramper över bröstet att jag fick ringa min man och be honom komma hem om jag inte svarade när han ringde mig för att kolla att jag inte svimmat och att jag fortfarande levde.
Minnet har varit totalt frånvarande det första året och förmågan att kunna ta sig an en uppgift utan hjälp var omöjlig. Att stöka bort i köket visste jag inte hur jag skulle göra själv. Tvätta kläder var alldeles för svårt. Städa klarade jag inte heller av. Såna självklara uppgifter som jag gjort dag ut och dag in i varje år var helt plötsligt omöjliga. Jag kunde inte ens få ihop i hjärnan hur det gick till. Var jag skulle börja och med vad om jag skulle försöka mig på något. Det gick bara inte. Ta hand om barnen klarade jag inte heller av och det var det mest hjärtskärande av allt. Att inte orka och att inte klara av att ta hand om barnen. Tur att min läkare var så bra på att försöka hjälpa mig att hitta saker jag kunde göra istället. Fokusera på det. Bädda ner sig i sängen tillsammans med barnen och se på bollibompa tex.
Jag mår så mycket bättre idag men min tillvaro är fortfarande ett pussel som hänger mycket på att jag har hjälp och stöd av mina närmaste för att klara av min situation. Min man och min mamma är mina klippor i allt detta.
Med mina rutiner så får jag min vardag att fungera idag på ett sätt som gett mig livsgjädjen tillbaka och tron på mig själv. Jag påminns inte längre varje sekund om vad som jag inte klarar av utan mina rutiner ligger på att skapa fokus runt att få leva så normalt som möjligt genom att känna att jag klarar av det jag planerat att göra. Jag lyckas och det går framåt. En sådan otroligt viktig faktor i ett tillfrisknande. Att inte ha omöjliga rutiner och förväntningar utan att ha dagar framför sig som man klarar av och sedan succesivt i sakta takt bygga upp dessa rutiner utan att gå för långt. Utan mina rutiner faller min vardag samman.
Det värsta med utmattningen är nog det faktum att det inte syns på utsidan så folk i ens omgivning har ingen aning om hur fruktansvärt dåligt man mår. Det som pågår på insidan som så många gånger nästan äter upp en levande. Känslan av otillräcklighet. Rädslan för att inte bli frisk. Rädslan för att inte kunna ta hand om sina barn igen. Alla dessa rädslor och ensamheten som bäddar ner en i depression. Depressionen som gnager och gnager. Då är det tur att man har tre solstrålar som verkligen är mina klippor. Jag vet ärligt talat inte vad jag gjort i allt detta utan dom. Deras kramar, deras skratt, deras pussar och söta små ord av omtanke. Dom ger mig hopp på mänskligheten. När en sån lite person kan vara fylld av så mycket godhet och kärlek vore det väl tusan om vi inte kan rädda världen tillslut. Inför en lag om tvångsmeditation och yoga varje dag så lovar jag att även vi vuxna vore överfyllda av kärlek och hopp. Det är bara att se vad forskningen säger… Just do it…
Det är dock en otrolig påfrestning att inte kunna bestämma över sin egen kropp längre. Att det är kroppen som bestämmer allt jag kan göra och allt jag inte kan göra. Att vara fånge i sin egen kropp.
Mina symptom idag som jag tampas med är främst min trötthet och hjärntrötthet som innebär att om jag inte följer mina rutiner och vilar tillräckligt så faller min vardag samman.
Jag blir ändå så tacksam när jag sitter och kikar genom gamla fotot som jag tagit under den värsta tiden av min sjukdomstid och det går verkligen inte att se på utsidan vad som händer på insidan. Jag ser lycklig ut på de flesta bilder och livskraft lyser oftast i mina ögon. Livskraft var ingen känsla som var särskilt utmärkande i mitt liv just då överhuvudtaget men den fanns där nog ändå, djupt undan gömd bakom all sjukdom så glimmade den till i mina ögon ibland.
Jag har testat att sluta sova på dagen med resultatet att min nattsömn blev helt förstörd. Jag vaknade varje natt med hjärtklappning och det bara snurrade runt i huvudet och kunde inte somna om och fick svårt att klara av mina dagar och att utföra mitt jobb och klara av vardagen. Det slutade med att jag blev sängliggande med bla svår huvudvärk, yrsel, hjärtklappning, magsmärtor tills kroppen hade återhämtat sig och sedan när jag började sova igen på dagarna så gick nattsömnen till sig och jag kunde återgå till de rutiner jag har idag för att få dagarna att fungera igen på det sätt som jag får acceptera att mina dagar måste se ut just nu. Det är det som hjärntröttheten gör med en. Hjärnan behöver vila efter ett antal timmar för att inte bli överansträngd. En konstig känsla.
Det tar tid att läka en utmattning och mycket tålamod men det blir bättre och bättre. Dessutom så värderar man saker på ett helt annan sätt idag än innan man blev sjuk. Jag vet att mitt liv kommer att bli fantastiskt. Mycket bättre än innan jag blev sjuk. Jag har lärt mig så otroligt mycket som kommer att förändra hela min framtid och det är jag så jävla tacksam för!!
Jag är så tacksam för att fina personer jag har i mitt liv. Familj och vänner och alla som bara bryr sig och försöker förstå, för det är inte lätt att förstå.
Och era ord, era tankar och att ni bara säger något betyder så otroligt mycket.
Och för att inte nämna alla nya vänner som jag träffat genom yogan som fyller mitt liv med så mycket vishet och kärlek! Jag är tacksam varje dag för er alla!!
Allt som ni säger till mig, påminner mig om, gör, är, finns är bara fantastiskt. Er fantastiska yogisar hade jag inte träffat om inte detta hänt och jag känner verkligen ända från tårna att mitt liv kommer att bli så bra nu. Det vilar så mycket bra och vackert framför mig som jag ser fram emot.
Tack alla för att ni läser och bryr er!
Vi måste börja prata om ohälsa och stress och vad den gör med oss för jag vill inte att någon av er där ute ska in i denna fällan. Jag vill att ni ska se varningstecknen och stanna upp och tänka om. Ta hand om dig! ❤❤❤
Personlig Utveckling för Dig 