Leva med utmattning del 6

Frihet…
Ni andra där ute som drabbats av utmattning kommer nog känna igen sig mycket i vad jag tänkt skriva om idag. Jag tänker på ordet frihet. Jag var på breatwork i förrgår där Maria pratade mycket om frihet. Frihet är ett ord som under min värsta tid var ett ord som lämnade mitt vokabulär. Frihet var det sista jag hade. Jag var totalt fången i min egen kropp. Och jag tror nu i efterhand att jag inte var särskilt fri innan jag blev sjuk heller. Jag var en fånge av vad jag trodde var alla andra förväntningar på mig. Vad jag trodde att jag var tvungen vara och göra för att bli omtyckt och respekterad. Men jag tror att allt det var mitt eget påfund som vi kvinnor ofta har. Vi dras med ideer om vad vi tror att vi måste vara.

Livet när utmattningen tagit över ens kropp är en förlamande känsla. Man kan inte göra egna val längre. Friheten är ett minne blott. Kroppen bestämmer allt, och lyder man inte så blir man bestraffad rejält. Är det något som tar bort lycka så är det när friheten försvinner. Vi tar vår frihet förgiven. Vi tror att vi kan välja själva. Men när den förmånen rycks bort under fötterna och man inte vet när man ska få tillbaka den så uppstår en sådan frustration och sorg. En sorg som vissa dagar tar en ner i sån djup depression att man börjar betvivla allt. Man tappar sitt egenvärde och man ifrågasätter allt. Kommer livet någon gång att bli bra igen? Man känner sig värdelös.

Frihet är ett så viktigt begrepp och så viktigt att vi får känna. Frihet betyder nog lite olika för var och en av oss. För vissa är storstad frihet. Att ha nära till allt. För vissa är naturen frihet där man får vara ifred och vara i tystnad. För någon annan så är både storstad och natur frihet. Någon vill ha ramar för att vara fri. Någon annan klara inte av ramar.
Det är viktigt att vi inte dömer varandras livsval utan förstår att vi har olika behov.

Jag gjorde saker ibland som jag visste precis vad jag hade att vänta efteråt. Saker som jag gjorde för andra och för att hålla skenet uppe. Åka bort till släkt och vänner för att inte göra någon besviken men med vetskapen att nu blir jag liggandes i några dagar och inte orka någonting med huvudvärk, yrsel, hjärtklappning och diverse annat. Jag visst precis vad som väntade, men ändå så åkte man dit, umgicks och log. Gav sken av att allt ändå var så bra som det kunde just då. Gav det mig något att göra den uppoffringen? Nej, inte egentligen förutom ångesten över vad som väntade. Njuta går inte när man måste anstränga sig så mycket för att orka vara på plats. Samt den ångest det givit min man som vet precis vad som väntar så fort vi kommit hem. En otroligt trött och totalt frånvarande fru som mår jätte dåligt. Det har varje gång varit en uppoffring för oss båda två. Att ge andra tid som sedan tar otroligt mycket tid från oss. Det hjälper inte att vilja när kroppen är sjuk. Man bestraffas för allt man gör utanför de ramar som sjukdomen satt.

Jag och min man har under denna tid försökt ta oss iväg för att kunna umgås och rå om varandra och även då återvänt till den stad som blivit vårt andra hem, stockholm ❤. Vi har försökt ta oss iväg 1-2 gånger per år för att bara få sitta och se på varandra, äta gott och prata ostört. Det har varit sååå viktigt för oss i allt det här. Vår livlina. Vårt mål har under hela denna resan varit att försöka lägga upp allt så att barnen ska påverkas så lite som möjligt. Klart dom förstått och speciellt vår äldsta som har ett känsloregister av guld och vet och känner allt. Jag kan inte dölja något för honom. Han vet nog mer om mig ibland än min man. Han är min spegel. Han har mått därefter också, varit orolig för mig och haft problem med huvudvärk etc vilket smärtar värst. Att denna sjukdom skulle påverka även honom så djupt. Att inte kunna säga till honom att mamma är frisk om en månad, då är allt bra, jag lovar. Att inte kunna ge svar och lova något när han frågar. Det gör ont 💔 ont 💔…

Våra småresor till stockholm har varit vårt sätt att hinna se och höra varandra jag och min man. Även om det varit kämpigt på vissa sätt så har det ändå varit underbart. Ibland har jag mått så illa och haft så mycket yrsel och hjärtklappning att vi bara gått från uteservering till uteservering för att jag inte orkat gå, men vi har fått tid med varandra och tid med vår favorit stad och andra hem. Det har gett oss lite frihet i vår fångenskap. Vi har fått tanka upp oss lite.

Jag är så glad att min kropp börjat ge mig lite frihet. Frihet under ansvar. För är jag inte ansvarsfull så drar den in min frihet. Men jag är glad för allt jag får och bör nog vara tacksam för att någon gett mig lite ramar att hålla mig inom. Dom ramarna kallas även självvård eller något så enkelt som att älska sig själv och ta hand om sig själv. Lyssna på min kropp och själ och kunna säga nej.

Glöm inte att fundera på vad det är som får just dig att känna dig fri? Frihet får oss att må bra. Och glöm inte att ha tid tillsammans ❤
När livets hårda kalla vindar viner, tänd ett ljus som i hjärtat skiner.