För snart 4 år sedan blev jag för första gången i mitt liv väldigt sjuk. Det kom smygande under lång tid och vände hela mitt liv upp och ner. Jag hade fött vår dotter och allt var perfekt. Jag hade tre underbara barn som betyder allt för mig och jag gjorde mitt allt för att få ihop vår tillvaro med alla tre barnen och kunna ha dom hemma så mycket som möjligt då vår mellanson haft en otroligt jobbig förskoleperiod innan med så mycket sjukdom och personal som inte fixade att hantera hans matallergi bla. Melvin hade börjat på skolan så honom skjutsade jag till och från skolan på dagarna. Jag och barnen njöt av att få vara tillsammans trots väldigt lite sömn och mycket att göra som det ju är med tre små barn. (Att jobba är faktiskt semester i jämförelse!!) Allt kom sedan väldigt smygande, och hade nog smugit sig på under väldigt lång tid börjar jag inse så här i efterhand. Jag blev mer och mer personlighetsförändrad och tillslut var det som om någon dragit en svart sopsäck över mig. Min man sa tillslut att du måste gå till läkaren för något är allvarligt fel med dig. Jag grät över allt och inget stämde.
Jag gick till läkaren och hon undersökte mig och tog prover. Proverna visade att något var fel på min sköldkörtel. Jag mådde så otroligt dåligt men skulle just börja jobba igen efter min föräldraledighet och såg så mycket fram emot detta att jag sa att jag måste få börja jobba, jag klarar inte av att vara hemma längre, för hur mycket jag än älskar mina barn så hade jag en stor längtan efter att få börja jobba igen.
Jag jobbade på och mådde så dåligt, kämpade varje dag med en symptomlista på över en hel A4 sida lång. Jag gick på uppföljningar och fick tabletter utskrivna för min hjärtklappning och ångest så att jag skulle kunna sova hyfsat på nätterna, men några riktiga nätter blev det inte. På jobbet blev det svårare och svårare att klara av mina uppgifter och hela mitt sociala liv hade totalt tagit slut. Allt jag gjorde var att arbeta och sova. Jag orkade ingenting och bara grät. Jag tappade lusten för allt. Men på något sätt så fortsatte jag att kämpa mig vidare och mina provsvar på sköldkörteln blev bättre och jag mådde bättre men kroppen var sååå slut. Det fortsatte några månader ytterligare och plötsligt blev jag ännu sämre igen. Jag var säker på att det var sköldkörteln igen då symptomen var detsamma och gick till läkaren. Denna gången så hade jag fått en stor blodbrist. Inga järndepåer fanns och jag hade jätte lågt blodvärde. Då blev det undersökningar av mage och tarm och man fann min autoimmuna gastrit som innebar cellförändringar på halva magsäcken men som tack och lov var godartade. (Fantastisk hjälp och bemötande på Sofiahemmet i stockholm 🙏❤)
En dag i mars när jag skulle åka hem från mitt arbete så hade jag stannat för att köpa med mig mat hem och skulle köra vidare hem så bara hände det. Helt plötsligt ser jag en rondell framför mig och jag minns inte hur man stannar/bromsar en bil. Det fanns bara inte där, det var tomt i mitt huvud. Allt var tomt. Jag visste inte hur jag skulle få stopp på bilen. Jag slet i varenda spak och tryckte på allt som fanns men bilen bara rusade framåt. Jag fick sådan panik och hann tänka att jag vill inte dö, jag vill inte dö, och helt plötsligt slog foten på något sätt mot bromsen och bilen tvärstannade. Jag var ca 1 meter från katastrof när jag fick stopp på bilen. Jag grät hela vägen hem och körde 30 med foten på bromsen hela tiden och tänkte hela vägen hem bromsen är under foten, bromsen är under foten. Jag skakade i hela kroppen när jag kom hem. Jag grät. Jag sov resten av den aftonen och kvällen.
Det blev ett uppvaknade att det här går bara inte längre. Mitt liv var inte längre något liv. Inget i mitt liv var varken hållbart eller funktionellt. Då blev jag heltidssjukskriven från mitt dåvarande jobb i några veckor i förhoppning att det jag skulle må bättre när jag skulle börja på mitt nya jobb.
Jag började mitt nya jobb i april och hann jobba någon vecka när jag och barnen plötsligt fick influensan i maj. Jag blev så dålig av influensan att allt bara gick sönder inom mig. Jag bara kollapsade och allt slutade fungera. Det vara som om jag gått på låtsas energi så länge och nu bara rasade allt. Det fick bägaren att totalt rinna över. Jag var borta och någon annan hade tagit över min kropp. Min kropp fylldes av en sådan trötthet som är totalt obeskrivlig. Overklig.
Det är sen som min resa tillbaka börjar och kampen om sin egen kropp. En kamp jag inte önskar min värsta fiende.
Jag säger det igen för vi behöver påminnas. Utmattning är inte att vara trött och behöva vila, det är sååååååå mycket mer och känslan är helvetet själv!!
Fortsättning följer…
Personlig Utveckling för Dig 